Mitt i natten!
Här sitter jag! Pigg som en mört mitt i natten! Resten av huset förutom tonåringen sover! Hon ska vaka in dygnet före skolstarten har hon tänkt. Jag vågar nästan slå vad om att damen sover innan den kommande lunchen och vaknar lagom till resten av familjen ska gå och lägga sig ändå.
Idag har jag haft en tung dag. Vaknade på tok för sent. Jag och småttingarna drog en efter semestern försovning då bägge var mer döda än levande efter förskolan igår.
Jag vaknade med en trasig rygg. Den har känts lite bättre sedan i fredags då jag var till en gubbe som våldade till den. Men idag har jag varit stel som Agda nittiosju år gammal. Ont som fasen och senare under dagen började det stråla upp till huvudet och ledde till ett migränanfall igen. Precis som de i Göteborg.
Jag vaknade med en trasig rygg. Den har känts lite bättre sedan i fredags då jag var till en gubbe som våldade till den. Men idag har jag varit stel som Agda nittiosju år gammal. Ont som fasen och senare under dagen började det stråla upp till huvudet och ledde till ett migränanfall igen. Precis som de i Göteborg.
Tack och lov så gick detta över snabbt med hjälp av medicin.
Idag var också min första dag med nya medicinen jag ska äta nu framöver. Därför förmodligen som jag sitter här vaken som en duracell kanin så här sent. Jag har nämligen nog svårt att sova som det är i vanliga fall och denna medicin kan göra så att man får ännu svårare att somna. Det är inte så kul. Men barnen ska på dagis i morgon så jag hinner vila på dagen så jag är inte allt för lidande.
Just nu är det rätt mysigt att vara vaken faktiskt. Det är mörkt och murrigt ute. Vilket gör det extra mysigt att vara inne. Jag håller på att försöka tänka ut en plan vad jag ska försöka bli när jag blir stor, för just nu känns läget helt hopplöst. Jag måste komma på en affärsidé som passar mig. Så att jag kan starta ett företag där jag kan arbeta med någonting på ett sätt så att det passar mig och mitt liv. Som det ser ut idag så har jag ju verkligen sprungit in med näsan rakt in i väggen, min plan har ju hela tiden varit att gå tillbaka som vikarie igen på skellefteå kommun och jobba inom LSS. Och egentligen vill jag det ännu. Jag vill jobba med alla de där fantastiska människorna som jag har lärt känna. Men, jag tänker mycket på vad som var bra/dåligt. Om jag ska ta de sakerna som gjorde att jag kände att jag blev superstressad av var det just det faktum att sppringvikariera är så oerhört osäkert, och för en människa som mig som konstant oroar sig för allt så är det inte optimalt att inte veta, när, var, hur och hur mycket jag får jobba! Det blir liksom en inre stress som gnager, vilket gör att jag känner mig tvungen att tacka ja till alla pass som kommer ut bara för att vara säker på att jag inte blir utan jobb eller får för lite jobb. Det ledde snarare till att jag fick mycket mer jobb än vad jag orkade hantera. Jag blev girig!
Idag var också min första dag med nya medicinen jag ska äta nu framöver. Därför förmodligen som jag sitter här vaken som en duracell kanin så här sent. Jag har nämligen nog svårt att sova som det är i vanliga fall och denna medicin kan göra så att man får ännu svårare att somna. Det är inte så kul. Men barnen ska på dagis i morgon så jag hinner vila på dagen så jag är inte allt för lidande.
Just nu är det rätt mysigt att vara vaken faktiskt. Det är mörkt och murrigt ute. Vilket gör det extra mysigt att vara inne. Jag håller på att försöka tänka ut en plan vad jag ska försöka bli när jag blir stor, för just nu känns läget helt hopplöst. Jag måste komma på en affärsidé som passar mig. Så att jag kan starta ett företag där jag kan arbeta med någonting på ett sätt så att det passar mig och mitt liv. Som det ser ut idag så har jag ju verkligen sprungit in med näsan rakt in i väggen, min plan har ju hela tiden varit att gå tillbaka som vikarie igen på skellefteå kommun och jobba inom LSS. Och egentligen vill jag det ännu. Jag vill jobba med alla de där fantastiska människorna som jag har lärt känna. Men, jag tänker mycket på vad som var bra/dåligt. Om jag ska ta de sakerna som gjorde att jag kände att jag blev superstressad av var det just det faktum att sppringvikariera är så oerhört osäkert, och för en människa som mig som konstant oroar sig för allt så är det inte optimalt att inte veta, när, var, hur och hur mycket jag får jobba! Det blir liksom en inre stress som gnager, vilket gör att jag känner mig tvungen att tacka ja till alla pass som kommer ut bara för att vara säker på att jag inte blir utan jobb eller får för lite jobb. Det ledde snarare till att jag fick mycket mer jobb än vad jag orkade hantera. Jag blev girig!
En annan sak som blev väldigt påfrestande på sätt och vis var det faktum att jag gjorde exakt samma sak på jobbet som hemma. Det vill säga skötte hem, tog hand om människor, människor som på sätt och vis hade nästan exakt samma behov som mina barn. Man handlar, tvättar, städar, lagar mat, packar i och ur disken, man ger medicin, man skriver handlingslistor, man väcker/nattar. Man gör allting dubbelt. Först hemma, sen på jobbet sen hemma igen, eller i den andra ordningen. Det funkar iofs, men det tillsammans med en massa annan stress gör att jag inte känner att jag blev bra på det till slut varken hemma eller på jobbet. Det blev liksom lite för mycket av det goda, så orken tog slut.
Men det mest avgörande i allt är att jag aldrig kan få en egen anställning så länge jag inte har någon utbildning.
Jag hade så gärna velat läsa undersköterska. Men det fiffiga med sverige är att man inte kan utbilda sig om man inte har godkänt i svenksa A och det har inte jag. För att ens få ansöka till undersköterske utbildningen så måste jag läsa upp betyg i svenska A och där tar liksom min jävla motivation slut. För det är ju så att vill jag göra nåt då ska det gå snabbt och då vill jag göra det NU, genast, helst i förrgår. Jag orkar inte läsa svenska en dag i veckan i en hel termin för att sedan söka in. Dessutom läste min kusin undersköterske utbildningen förra terminen och jag fick ångest att bara höra henne berätta om det vansinniga tempot de hade i alla kurser och jag insåg att min hjärna aldrig skulle klara av att korvstoppa in all denna information. Jag hade kanske kunnat lära mig en massa saker innantill och svara på frågor på ett prov. Men att liksom skriva arbeten om vissa ämnen....där går det bort. Jag vet hur det var i skolan. Det funkar inte för mig. Jag skriver en rubrik. Sen fastnar det för jag kan inte ens bestämma hur jag ska formulera den inledande meningen. Sen får jag prestationsångest. Det går inte. Jag måste vara ärlig mot mig själv. Sånt där fixar inte jag. Inte grupparbeten heller. Näesi...
Jag hade så gärna velat läsa undersköterska. Men det fiffiga med sverige är att man inte kan utbilda sig om man inte har godkänt i svenksa A och det har inte jag. För att ens få ansöka till undersköterske utbildningen så måste jag läsa upp betyg i svenska A och där tar liksom min jävla motivation slut. För det är ju så att vill jag göra nåt då ska det gå snabbt och då vill jag göra det NU, genast, helst i förrgår. Jag orkar inte läsa svenska en dag i veckan i en hel termin för att sedan söka in. Dessutom läste min kusin undersköterske utbildningen förra terminen och jag fick ångest att bara höra henne berätta om det vansinniga tempot de hade i alla kurser och jag insåg att min hjärna aldrig skulle klara av att korvstoppa in all denna information. Jag hade kanske kunnat lära mig en massa saker innantill och svara på frågor på ett prov. Men att liksom skriva arbeten om vissa ämnen....där går det bort. Jag vet hur det var i skolan. Det funkar inte för mig. Jag skriver en rubrik. Sen fastnar det för jag kan inte ens bestämma hur jag ska formulera den inledande meningen. Sen får jag prestationsångest. Det går inte. Jag måste vara ärlig mot mig själv. Sånt där fixar inte jag. Inte grupparbeten heller. Näesi...
Annars skulle jag gärna arbeta inom LSS resten av mitt liv. Men inte som vikarie.
Jag vet bara inte vad fan det ska bli av mig. Vad fan är jag bra på?! Vad kan jag se mig själv arbeta med om 10 år? Vad skulle fungera tillsammans med mitt knasiga psyke och min trasiga kropp. Vad skulle vara tillräckligt utmanande för att inte bli urtrist. Vad skulle vara tillräckligt arbetsamt, utan att bli för tungt. Vad skulle vara tillräckligt stimulerande fast utan att bli stressigt. Vad skulle kunna ha rätt arbetstider för att det ska passa för mina barn och i vår familj?! Svaret är enkelt - JAG VET FAN INTE!
Jag vet bara inte vad fan det ska bli av mig. Vad fan är jag bra på?! Vad kan jag se mig själv arbeta med om 10 år? Vad skulle fungera tillsammans med mitt knasiga psyke och min trasiga kropp. Vad skulle vara tillräckligt utmanande för att inte bli urtrist. Vad skulle vara tillräckligt arbetsamt, utan att bli för tungt. Vad skulle vara tillräckligt stimulerande fast utan att bli stressigt. Vad skulle kunna ha rätt arbetstider för att det ska passa för mina barn och i vår familj?! Svaret är enkelt - JAG VET FAN INTE!
Jag har inte tid, lust eller ork att gå hemma längre. Min/vår ekonomi gråter efter en riktig inkomst till. Jag vill kunna leva, och ha tillräckligt mycket pengar kvar på kontot för att det ska räcka både till räkningar, mat, det nödvändiga och kunna unna mina barn och min familj någonting någon gång utan att ha ångest för att plånboken ekar tomt och skrattar mig i ansiktet som ett stort svart hål varenda gång jag öppnar den.
Jag har panik! Det känns som att hur jag än försöker vara positivt inställd så slutar det med att jag ser alla hinder i alla saker jag funderar på! Jag vet inte vad jag skulle passa som. Städa älskar jag! Det är det bästa som finns. Men det är för tungt. Min kropp orkar inte. LSS är underbart, men mitt psyke orkar inte med allt pusslande med obekväma arbetstider och stress inför framtiden. Dagis...för mycket ljud! affär...näe fy fan så tråkigt att stå och sortera varor dag ut och dag in. Jag vet fan inte vad jag skulle passa som!
Ibland känns det bara som att det inte finns en plats i vår värld för såna som mig. Tack för ordet och god natt!