Nu bär det av
Jag slocknade som ett barn på soffan före klockan 21.00 igår. Jag bara dog.
Celia var så söt. Hon kom och väckte mig jätte försiktigt och sa att "-mamma, ska du inte gå och lägga dig i sängen och sova i stället? Du är ju så trött" och det gjorde jag. Sov som en stock gjorde jag också. Vaknade av att jag låg så jätte konstigt att det gjorde ont överallt. Hade stelnat som en pinne.
Det var trögt att få sig upp i morse. Steg upp vid 06.00 på morgonen. Hade tänkt stiga upp ännu tidigare och duscha och ha tid att vakna i lugn och ro. Men det sket sig. Jag orkade inte ta mig upp.
Nu är vi då packade till bredden. Tror aldrig att världen har varit med om ett mer fullpackat släp. Man skulle kunna tro att vi skulle flytta snarare än vara borta 4 dygn.
Nu känns det då bättre när vi väl är på väg än vad det gjorde före. Nu ger det inget att stressa längre. Det vi har glömt är glömt och det som är med är med. Barnen är i alla fall med. Och hunden. Det är väl det viktigaste ändå.