turshdag
Jag är så sjukt morgontrött, men jag vaknade av att Milton försökte knycka min telefon (Alltså min väckarklocka) inte första gången det här hänt att han tar den i smyg på morgonen och stänger av väckaren så att jag har försovit mig. 🤬
Men den här gången tog jag alltså honom på bar gärning. Tack och lov.
Efter jag hade lämnat honom på skolan så åkte jag och Milla till mamma. Jag hade lovat att slinga hennes hår för några dagar sen men då hade jag migrän så det blev inte av. Men idag så slog vi slag i saken.
Efter det bar det av hemåt och sätta igång med middag. Jag gjorde en köttgryta som blev vansinnigt god. Efter middagen blev jag så himla trött. Så det har inte blivit mycket mer gjort. Magen skar ihop så min tänkta kvällsprommis blev inte av. Inte en lång i alla fall.
Senaste tiden sedan jag börjat sova i sängen igen så vaknar jag med så sjukt ont i kroppen för att jag sover i så konstiga ställningar. På soffan kan jag bara sova på rygg eller sidan. I sängen ligger jag gärna på magen, med en arm under kudden och ett ben uppdraget mot armhålan. Och det funkar inte med min onda kropp. Helt galet jobbigt när man vaknar varje morgon stel som Agda 98 år. Med värk i kroppen så att jag knappt kan röra mig. Det tar på krafterna.
Milton den stackaren trivs inte i skolan alls. Varje dag den här veckan har han sagt att han inte vill till skolan. Att det är som ett fängelse för barn osv. Jag börjar faktiskt bli orolig. Känns oroväckande att han misstrivs i skolan redan i årskurs ett. Det är nog jobbigt nu när det är mer lektioner och nästan ingen lek. Han har nog väldigt jobbigt att koncentrera sig och hålla fokus. Han är ju en pojke med alldeles för mycket myror i brallorna och för mycket idéer i lillhuvudet. Ibland är jag väldigt rädd att han har ärvt min ADHD.
Känns så sorgligt att man för över såna här jobbiga och tråkiga diagnoser till sina barn. 😢 känns så jobbigt, man får som dåligt samvete och är rädd att dom ska få det lika jobbigt och må lika dåligt som man har fått göra själv. Den enda som jag inte oroar mig för är Millan. Det känns inte som att hon är lik mig alls.
Milton där emot är så lik mig på så många sätt, och det är inte positivt. Han har dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker lyfta honom. Han har dåligt tålamod, han vill ge upp så fort någonting blir svårt. Han blir arg och frustrerad om man försöker visa eller förklara någonting. Exakt så här jag också varit. Han är väldigt känslig. Minsta lilla går rakt igenom skinnet och in i hjärtat på honom och han blir så förkrossat ledsen.
Jag vet inte hur jag ska gå till väga. Om jag ska be om en tidig utredning för att han ska få hjälp tidigare eller om jag ska avvakta och hoppas att det bara handlar om lite omognad och att det liksom växer bort. Men ADHD är ju tyvärr väldigt ärftligt, så det är ju nästan 50% chans att han kan ha det. Och för vissa behöver det ju inte bli ett så stort problem. I alla fall inte om det upptäcks i god tid så att barnet får den hjälp som behövs. Men han är ju typ nästan ett år yngre än många andra i sin årgång. Han är född sent på året. Jag vill inte att han ska få en felaktig diagnos och tex få mediciner i onödan.
Livet känns extra tungt när barnen inte mår bra och inte trivs. Jag har en ledsen tonåring som mår fruktansvärt dåligt i perioder och jag vill verkligen inte att det ska bli jobbigt för ett barn till. Då känner jag mig skyldig på något vis. Även om jag vet att jag inte rå för det. Ibland tänker jag att jag kanske brister i mitt föräldraskap. Jag kanske gör något fel. Man känner sig värdelös och maktlös. Jag kommer ihåg att jag inte trivdes bra i skolan heller. Men kanske inte redan i ettan. Det kan jag inte minnas.
Vi får se. Om det blir bättre. Jag måste ju i alla fall prata med hans lärare. Så är det bara.
Jag måste försöka att inte tänka på det ikväll. För det är inget jag kan lösa ikväll och då är det ingen större nytta att jag ska älta det nu.
Milla har i alla fall lekt med sina nya leksaker exakt hela dagen. Förutom en stund då hon och Milton var ute och lekte att dom hade ett litet hus som dom byggde av några brädor från garaget. Dom plockade hallon till middag i sitt lilla hus. Men sen när den leken var slut så bar det av in till alla nya saker igen.
Nu har jag ingenting mer att berätta. Sitter och ser dokumentären om den här genomruttna Johanna Möller som hade ihjäl sin egen pappa och försökte döda sin egen mamma och alla andra sjuka saker hon försökte med. Man blir ju mörkrädd när man tänker på hur sjuka människor det finns i den här världen som går lösa. Och tänk hur många som går omkring och inte åker fast för sina avskyvärda brott. Bara här i lilla Skellefteå mördades en tjej för en massa år sedan. Hennes mördare åkte aldrig fast. Han har sluppit fri och har fortsatt leva sitt liv fri. Mitt ibland oss. Det är skrämmande. Fruktansvärt skrämmande.
Okej. Nu menar jag allvar. Jag har inget mer att säga. 
