fredag
Den här veckan har det varit ganska många möten, utvecklingssamtal med Milla, möte för mig på urkraft, och möte med Celia.
Den här veckan har jag känt mig rätt mentalt knäckt för Milla är inne i en "jag skiter fullständigt i allt mamma säger, och gör precis tvärtom"-period. Och hon är ju inte den stillasittande tystlåtna typen i vanliga fall heller precis. Så när hon kör sina "acting out" perioder blir det verkligen påtagligt på så många plan.
Och jag kanske inte är just i det sinnelaget att jag orkar med så många påfrestningar just nu.
Jag har dessutom känt mig så allmänt risig, typ förkylningssymtom, fast utan snor. Mest bara en seg värk i kroppen, frossa, svullna körtlar, ont i halsen och allmänt hängig och avslagen.
Igår åkte vi och hälsade på Robin och Sinicca efter middagen, men då hade jag just haft en smärre härdsmälta på Milla så jag kände mig som helt frånvarande och borta hela tiden vi var där, och idag känns det typ som att jag knappt kommer ihåg att vi var där. Jag somnade av ren och skär utmattning klockan typ tjugo över åtta på kvällen och vaknade minst lika utmattad idag.
Idag har jag tänkt försöka ta en riktig vilodag. Bara vara hemma. Försöka att inte vara så rastlös i själen. Försöka varva ner för senaste månaden har min själ och hjärna varit så på helspänn och stressad och rastlös att jag rent tror att det är det som gör att jag börjar känna mig sjuk. Jag inbillar mig i alla fall det. Vi får se om det går att ta det lugnt eller om det bara kommer att bli stressande att slappa.
Nu till helgen ska vi kanske åka till svärfar och hälsa på och sova över en natt. Han bor ju så pass långt bort att det inte lönar sig att bara åka dit en snabbis liksom. Det blir drygt 10 mil tur och retur. Så ska man lika åka dit är det bättre att försöka få valuta för restiden och stanna och hinna umgås mer.
Snart nalkas ytterligare en begravning för mig och Jonas då hans ogifta faster avled på allhelgonaaftonen. Anders dog ju måndagen den 8e oktober och på torsdagen samma vecka så fick vi veta att Jonas faster hade sökt hjälp för att hon haft ont i magen under en period, hon misstänkte själv att det kunde vara gallbesvär eller liknande. Men när läkarna kollade upp det noggrant så upptäckte dom att det var cancer. Spridd i hela magen med så många tumörer och metastaser att det inte gick att operera och hon var för svag och hade för dåliga värden för att tåla cellgifter eller strålning. Så det sattes in palliativ vård och bara fem dagar efter Anders begravning så var det hennes tur att lämna jordelivet. En otroligt fin och omtänksam människa som alltid gav mer än hon hade. Som brydde sig om alla. Glad, gullig och generös. Hade just blivit mormor för första gången då hennes enda dotter just fått sitt första barn. Hon var 70 år, men före sjukdomen hade man aldrig kunnat tro att hon var en dag över 60. Trots sin reumatism så var hon väldigt fräsch och välbehållen. Men livet ger och livet tar.
Så, döden har varit väldigt närvarande sista tiden här. Och det är klart att sånt gör att livet blir tyngre ett tag. Det blir så intensivt när så många går bort på så kort tid.
Men all tid däremellan så är ju livet också fyllt av liv. Busiga barn som testar gränser. Måsten, rutiner, matlagning och allt fortsätter. Ny dag, nya tag. Och när man tänker efter så ska man vara glad över att ens fyraåring är frisk nog att orka bråka med mamma varje dag. Även om det ger mig grå hårstrån och får mig att vilja slita mitt hår och gnissla tänder så är det nog ett angenämt problem när allt kommer omkring. Och man ska försöka påminna sig själv om att vara tacksam för det man har. För det finns inga garantier i livet. Och ens vardagliga problem är rätt värdsliga när allt kommer omkring. Och så länge man har varandra så går det mesta andra att lösa.
Men en vilodag det behöver jag hur som helst.
För denna lilla utbrända hjärna måste lära sig att förstå när det är dags att tagga ner.
Över and ut