en liten bloggeligblogg

Jag ska inte säga att allt är bra, men det börjar bli lite lättare nu. Att tänka utan att gråta. 
Min farbror lämnade oss här på jorden för något som förhoppningsvis är bättre. 
Det var liksom inte vilken farbror som helst, utan en alldeles extra ordinärt speciell farbror. Min favorit. Jag vet inte hur det är i andra familjer, men i min släkt på pappas sida står en del av oss väldigt nära. Och min pappa och min farbror var liksom ler och långhalm. Bästa vänner och varandras trognaste vapendragare. 

När jag, mamma och pappa flyttade till Skelleftehamn från Luleå bodde vi i samma hyreshus. Och eftersom att jag var det första syskonbarnet på pappas sida blev jag bortskämd med min farbror och hans frus uppmärksamhet. Han var den jag alltid ville sitta i knät på, han tjuvgav mig dextrosol när ingen såg på. Jag fick ibland vara med honom på glasmästeriet när han jobbade. Han hade mer tålamod med mig än min egen pappa. 
Han var den där busungen som liksom aldrig blev en tråkig vuxen och deras dörrar har varit öppna för alla nästan alla dygnets timmar. Han hade en miljard roliga historier om sitt liv att berätta och det blev aldrig uttjatat och tråkigt. Hans äldsta son blev en av mina bästa vänner trots vår åldersskillnad på 6 år. I perioder umgicks vi flitigt. 

När jag växte upp träffades man nästan varje dag. Antingen ramlade han in på kaffe hos oss eller så följde jag med mamma och pappa till dom. 

Men sedan fick man barn. I perioder när Cessan var liten hälsade jag på där ofta. Och i perioder när Milton var spädbarn med kolik åkte vi dit rätt ofta för märkligt nog så brukade han sova där. 
Men sedan blev han en vilding, min farbror blev sjuk och sen kom Milla och man har inte velat åka och hälsa på och störs husfriden. Men jag har mer än gärna följt med pappa då och då när tillfälle har getts. Och när man varit där så här tiden gått så fort. 3 timmar har känts som en kvart och man har knappt aldrig velat åka hem. 

Han var en människa som var svår att inte tycka om. Därför är det nästan en hel by som sörjer honom och kommer att sakna honom så enormt. Han kommer att lämna ett gigantiskt tomrum efter sig och det är just det som jag har så svårt att acceptera. Känns som att ingenting kommer att bli sig riktigt likt igen. 
Man sörjer så med hans fru och barn. Med min stackars pappa som förlorat sin allra bästa vän. Jag lider med min stackars farmor som trots sin ålder blir tvungen att begrava sitt barn. 

Jag sörjer för min egen skull. För att jag inte kommer få träffa honom mer. Aldrig mer höra hans skratt. När han kallar mig Jajje eller uttalar mitt namn med I på slutet i stället för Y.
Jag har hanterat detta sååå mycket sämre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Kanske för att han påminde så mycket om min pappa. Och för att jag alltid har sett honom som en slags andra-pappa. 

Jag har gråtit 4 dagar i streck. Jag kan inte lyssna på vilken musik som helst. Jag sover dåligt. Jag lever ibland som att jag inte förstår alls vad som har hänt och de gångerna jag förstår gör det ont i hela själen. 
Jag tänker mycket på livet och döden. På min pappa som inte heller är frisk. Jag bävar mig för den dagen han inte längre finns och lider helvetet alla kval med mina kusiner som inte kan ringa sin pappa mer. Som kommer att få leva med saknaden varje dag resten av sina liv. Jag kan inte förstå det. Jag vill inte ens förstå.
Det finns 2 saker som jag personligen kan trösta mig med. NR 1:Han har varit sjuk rätt länge och har haft mycket jobbigt med sin hälsa, nu behöver han inte lida mer (dock är ju hans familjs hjärtan brustna i miljarder bitar) Nr 2 att jag fick träffa honom i fredags när jag och Matte råkade ramla in där helt oförhappandes. Vi surrade, lyssnade på musik och han verkade rätt glad. Så jag hade i alla fall turen att få ett sista glatt minne att bära med mig. Men som på sätt och vis bara gör allt mer obegripligt
 Jag var där. Vi hade trevligt och 3 dagar senare så lämnar han jorden. 

Jag får i alla fall vara glad att just han blev min farbror. Och att hans fru blev min faster och alla fina minnen man har. 
Vila i frid fina människa. Och jag beklagar sorgen så det gör ont i mig för alla som stod honom ännu närmare än mig.
För evigt älskad men aldrig någonsin glömd.
See you on the other side, när det är dags. Vila i frid ❤
  

Kommentarer:

1 johanna:

Men åh, gud vad de är lika sin pappa. Jag ser dem alla i den bilden...Jenny, du och jag måste verkligen träffas. Gå en promenad eller dricka kaffe. Jag är ledig alla fredagar, men det är ju lättare de fredagar Leif jobbar. Kram..

Kommentera här: