måndag
Barnen åkte på förskola och skola. Och för första gången på länge så hade jag inga möten eller ärenden. Så jag åkte till mamma och surrade över en kopp kaffe en stund. Jag drack typ 3 koppar och tre stora glas vatten. Sen bestämde jag mig för att åka hem och gå ut med Julia på en långpromenad i det oförskämt fina vädret. Det blev dock inte alls en speciellt lång promenad för jag blev kissnödig efter typ tio minuter och sen blev det kritiskt rätt snabbt då insåg jag att jag inte ens skulle hinna hem på toa istället fick jag gå och låna toa hos min faster som bodde närmast. Tack och lov att hon var hemma. Annars hade jag kissat ner mig. Men när jag väl var där blev det svårt att slita sig därifrån för det är så sällan jag hinner träffa dom nu för tiden. Och när det väl var dags att gå då var klockan hämtningsdags. Jag och Julia traskade till skolan och möttes av en glad Milton som var nöjd med sin dag och läraren tyckte att hade varit jätte duktig.
Känns skönt att höra efter hans tunga start på terminen.
Resten av dagen har varit känslomässigt tung. Det är något som jag har märkt sen jag har börjat må lite bättre att jag har mycket lättare till tårar. Om det är en lite tyngre dag med lite oro för framtiden eller om jag bara ser något gripande på tv eller hör en låt som berör så har jag lättare att börja gråta. Jag antar att det är ett friskhetstecken för när jag mådde som sämst kunde jag nästan aldrig gråta för att överlevnadsinstinkten var att bli lite kall och liksom stänga av känslor. Både på gott och ont. Men nu är det lättare att hantera. Både om jag blir ledsen, glad, kär alltihop. Jag känner mer känslor. Och det är inte lika skrämmande att fälla en tår eller 2.
ikväll såg jag en dokumentär om Alexander Falk. En pojke som jag började följa på Instagram för några år sedan så han var med på barncancergalan. En dokumentär om hans sista tid i livet. Vilken kämpe. Allt han ville var att sprida glädje och kärlek och vara positiv ända in i slutet till smärtan blev så stor att han inte orkade längre. Oerhört gripande. Att se en kille som bara hann bli arton år. Men som var modig och klok. Jag har gråtit floder kan jag säga och nu har jag så ont i huvudet att det känns som att det ska sprängas. Därför gjorde vi en tidig kväll och la oss i sängen redan klockan nio.
Kan nog göra mig gott att sova i kapp lite från föregående natt.
I morgon är det min och Jonas officiella 8 års-dag. Jag tycker fortfarande att den dagen är mer betydelsefull än dagen vi gifte oss.
Dagen efter det fyller min pappa 60 år.
Tycker att det är så trist att vara totalt black. Hade velat köpa present till både Jonas och pappa. Men finns det inga pengar så finns det inte. Det är skit man inte kan göra någonting åt. Och det är heller inte hela världen känner jag. Om en arton åring kunde vara positiv trots både cancer och dödsdom så ska jag fan inte gnälla över lite ekonomi.
Godnatt!