shit!
Kattungarna slukar nästan hela min hjärna resten av tiden på gott och ont. Mest gott. För dom gör ju en glad när allt annat känns bajs. Men, det börjar närma sig slutet nu med stormsteg. 12 veckor har flugit förbi. I morgon är det sista besöket hos veterinären. De ska besiktas och få sista vaccinet. Det känns nervöst.
En sak som dock känns galet roligt,spännande & underbart är att vår familj har utökats med ännu en till katt...-ja jag vet att alla tycker att vi är galna. Men det tycker inte vi. Vi har inte planerat detta utan det blev en ren impuls...precis som med både Sampe och Savannah. Vi såg en bild på en galet söt kattunge på en bild på en Instagram sida. Och då kände vi bara att -den där katten MÅSTE vi ha. Det faktum att hon bodde i Polen kunde inte hjälpas. Som tur är så vet vi en massa kattmänniskor som vi lärt "känna" via nätet som har importerat från henne så vi vet att hon är seriös och levererar friska och fina katter och inte lurar folk på pengar eller så. Sagt och gjort, vi kontaktade henne och sen gick det snabbt från tanke till handling. Visserligen känns det som att det är pengar som vi egentligen kanske skulle behövt spara. Men om man tänker på lång sikt så kan man se det som en investering för OM det nu skulle visa sig att man kan avla på henne så är det ju i alla fall pengar man får tillbaka. För det är en sak vi vet säkert nu. Att detta är något vi vill göra igen. Vi vill lära oss mer, och ha några fler kullar i livet. Jag menar. Ett av få intressen jag & Jonas har tillsammans. Alla i familjen tycker att det är kul. Man förenar nytta med nöje. Man får in en liten slant på att ha roligt. Och det bästa av allt är att vi bidrar till att någon annan där ute får fina livskamrater som kan skänka lika mycket glädje och kärlek som våra katter gör för oss. Win win win situation liksom.
Men som det här varit nu har allt handlat om katter. Som en besatthet. Det är mycket att hålla reda på förutom skötseln så ska man ha koll på avtal, regler, papper, registrera osv. Tack och lov sköter Jonas det administrativa för sånt fixar jag inte.
Men, som sagt
I morgon smäller det. Besiktning
Och ser allt bra ut så flyttar 2 på tisdag. 2 på torsdag och sista på fredag. Helt galet vad tomt det kommer att bli. Kanske lite skönt. Men mest tomt. Tack och lov så här vi ju lilla Sia så helt kattungelösa blir vi ju faktiskt inte. Som ett litet plåster på såren. Dessutom så finns det liksom en sak som blir bra när bebisarna flyttar och det är att då kan Sia få komma upp i resten av huset
För så länge bebisarna är kvar så håller vi henne i karantän i vårt sovrum och hon får inte träffa några andra djur. Bara som en liten säkerhetsåtgärd.
Så den här veckan sover jag i "gästrummet" i gillestugan. Julia skulle ju aldrig acceptera att inte få sova med mig. Och man vill ju inte stänga ute de andra katterna heller.
Annars? Vädret börjar verkligen bli höstigtoch trist. Det hjälper verkligen inte mig att bli gladare. Den obligatoriska höstdeppen gör sig starkt påmind varje dag. Jag vet inte om jag är inne i en depressiv period eller en släng av hypoman. Nu är jag så där rastlös i själen att jag är mest irriterad hela tiden. Jag vill göra en massa saker men orkar inte alls. Jag vill färga håret trots att jag vet att jag skulle ångra det bittert om några veckor.
I afton har jag och pappa varit och tänt ljus på gravarna och efter det tog jag och Julia en rätt lång promenad. Jag vet inte varför. Men jag får alltid som mest lust att promenera på hösten. I mörkret. Kanske för att det är när jag mår dåligt som jag behöver den där stunden för mig själv. En terapi.
Nu måste jag försöka sova om jag ska orka ta mig genom morgondagen. Full fart mot eftermiddagsvecka igen.
Över and ut 