jacessans.blogg.se

Min blogg fick en riktig uppsving efter mitt brev till min hjärna. 35 besökare igår. Det är typ 32 fler än jag brukar ha i vanliga fall. Nu känner jag mig nästan som en kändis. Nu är det ju i alla fall många som vet att jag och min hjärna inte kommer så bra överens alla gånger. Men det gör inget för det vet ju alla som redan känner mig. Och det är säkert många som har märkt det ändå. Men ibland funkar jag ju riktigt bra. Det är som en berg och dal bana att leva i mitt huvud. Det är ju inte bara hemskt hela tiden. Det finns ju perioder som jag älskar att leva, även om det innebär att jag måste stå ut med min hjärna. Det är inte lika hemskt jämt. Den kan faktskt ha sina fördelar ibland också. Den ser till att jag får mycket gjort. Den gör mig glad och sprallig. När kroppen och hjärnan är synkade. Det är bara det att just nu är det inte så. Hjärnan går på högvarv, resten av mig har gått in i väggen. Halva mig är dödstrött. Hjärnan fortsätter att mala på som att ingenting har hänt. Det är omöjligt för en trött kropp att vila ut med en hjärna som vägrar tagga ner. 

 

Idag har jag i alla fall varit lite gladare och lite piggare än dagen före. Jag har pysslat om mina husdjur ett tag. Det är väldigt rogivande att sitta och kamma lurvia pälsar. Jag har vilat på soffan medan småttingarna vilade efter dagis, Jag har unnat mig en varm dusch. Jag har tagit en kort promenad till mamma och hälsat på hennes nya hund som hon hämtat hem idag. Den hunden ska bli en del i min recovery har jag tänkt. För en av de få sakerna som brukar hjälpa mig tillbaka på banan såna här gånger när mitt mående går ner sig är att jag börjar ta promenader. Långa raska kvällspromenader. Eller på dagen också för den delen, Men de ska vara långa och i rask takt. För då gör kroppen på ett positivt sätt sig av med en massa av den negativa energin som hjärnan samlat på mig. Så då får jag ut lite, det blir som att det pyser ut lite av det onda och tillslut får jag positiv energi in av det när det dåliga lämnar lite plats. Så, då tänker jag som så att jag ska låna mammas lilla nya kompis och ta med henne. Då får jag sällskap. Hon får motion, mamma slipper gå så långt med sin onda kropp. Jag kanske börjar må bättre, voffen blir glad och alla blir glada. Jag kanske blir pigg igen efter ett tag, Då kanske min hjärna reebootar sig själv och sen kanske jag kan börja fungera som folk igen och får återgå till mitt älskade jobb och mitt älskade liv som jag saknar så mycket. 

Jag tänker att detta kan bli väldigt positivt för mig. För det är klart att det känns mer motiverande om jag har en vovve att gå med än att gå alldeles ensam. Och det är ju så nära att gå och låna henne och lämna tillbaka henne. Och det bästa är att då behöver jag ju aldrig ens vilja ha en hund själv. Men mamma den snålisen låter mig inte ens få vara med att bestämma namn. Så himla fräckt! Att hon ska välja namn på sin egen hund. Så egotrippat att man liksom smäller av. Hunden ska heta Olga. Men jag tänker kalla henne för Telma eller Dora i smyg när ingen hör på. Inte ens hunden för då blir den väl personlighetskluven. 

Jaja...det var det om det. 
I morgon kommer det en ny dag, En dag då det kommer en gubbe från vårt försäkringsbolag. Han ska kolla om vi har vattenskada i badrummet nere. Det blir spännande. Se uttråkade och bekväma det blir man aldrig i detta hus. Alltid är det nåt....Är det inte fukt i taket så är det vattenskador i badrum. Vem vet som kommer härnäst!? Svartmögel, svampattacker, jordbävning, tsunami,termiter?! God knows! Men home sweet home. Det är så man säger. 

OVER AND OUT!