Ny dag nya tag

De senaste dagarna har jag konstigt nog vaknat före väckarklockan. Jag som inte brukar vakna förrän typ 45 minuter efter att den börjat ringa med sina skärande toner. Ändå så har jag sovit som en kratta. Mardrömmar, blivit väckt mitt i natten av att Julia behöver ut och kissa. Hon är nära löpen och då behöver hon kissa hela tiden. Och när jag ska lägga mig igen så har jag supersvårt att somna om. Men jag ligger och tjurar och försöker verkligen komma till ro. Men det är tusen och åter tusen tankar som snurrar i min lilla knäppa hjärna. Det är allt mellan himmel och jord. Meningen med livet, meningen med döden. Jag tänker mycket på hur jag är som person. Man får som rannsaka allt. Vad behöver jag för att vara lycklig och känna mig hel i själen? Vad mår jag bra av? Vad blir jag ledsen av? Varför blir jag ledsen? Jag har alltid så länge jag kan minnas avskytt att vara ensam. Jag har alltid velat ha mycket folk runt omkring mig för att må bra. Jag började tänka på just min farbror och deras familj. När man var yngre hade man ju massor med kompisar som man alltid var med, men sen fick man barn ungt.Kompisarna levde vidare. Ofta har jag genom livet känt mig lite ensam, vilsen och som en liten outsider. Inte känt att jag på riktigt har hört hemma eller passat in. När man var och hälsade på hos Anders och Maria var det alltid folk där, deras barn med kompisar. Andra ur familjen som ramlade in titt som tätt. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det måste vara så mysigt att ha så mycket människor, vänner och familj som ofta kom förbi. Jag tyckte att det kändes så varmt och så.....mindre ensamt. Jag tänkte ibland att det var så jag önskade att mitt liv en vacker dag skulle bli. Att man aldrig skulle behöva känna sig ensam. Nu har jag ju min fina familj, som jag älskar, men som också kan driva mig till vansinne. Sällan eller aldrig är jag ju ensam, men det är ändå inte samma sak som om man hade främmande ofta. Fick träffa människor som man tycker om och prata med varje dag. Alla lever ju sina egna liv, med jobb, barn och aktiviteter. Verkligheten är inte sån att vänner spontant trillar in på en kopp kaffe. Så som jag hade fantiserat om. Och man har inte samma möjligheter att komma och gå hos andra som man kanske hade önskat heller. Och även om man hade möjligheter är det ju inte alltid det finns någon att gå till. Ja, sånt är livet. Allt blir inte som man föreställer sig. När vi köpte huset och gjorde köket större tänkte man att det skulle bli så mysigt att man kunde vara många som kunde äta tillsammans. Att man skulle bjuda hem människor. Men det är ju inte rikitgt så. Samma sak med våran grillhörna. Så mysigt att ha så man kan grilla och umgås. Men så är det ju inte heller. Varför? För att man vet inte vem man ska bjuda. Och i min familj har det aldrig varit så att man bjuder hem folk direkt. Människor har mest bara dykt upp och kommit och gått som dom har velat. Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget....det blir ju snurrigare när man skriver och försöker förklara sina tankar. Ännu snurrigare än när man tänker på det. Hur fan det nu ens kan vara möjligt. Jag antar att det jag ville komma fram till är att man ibland bara tar sig igenom dag för dag. På ett sätt som man kanske egentligen inte önskar. Att man liksom bara går på autopilot och lever i en fyrkant, som man är van. Utan att tänka på vad man egentligen vill och hur man ska ta sig dit. Att livet oftast bara handlar om att överleva, inte leva. Men. Ingen kommer att leva för evigt så det kanske gäller att göra sitt liv så värt och innehållsrikt som möjligt medan man kan.

Kommentera här: