Fredag
Gårdagen spenderades mest med en irriterande huvudvärk som surade ner tillvaron å det grövsta. Jag hade egentligen lust att åka på solbacken, men den lusten förtogs helt när huvudet kändes som en tung sten. Jag vilade en stund på eftermiddagen och då, nästan lagom till sovdags släppte skallbanket. 🙄 Kändes ju lite skrattirriterande. Hela dagen kändes bortslösad. Hade ju hellre tagit huvudvärk på kvällen. OM man fick välja... Och om man nu inte kunde välja att slippa att ha ont överhuvudtaget förstås.
På kvällen blev det dessutom superskönt ute. Efter en rätt så blåsig dag med nästan isvindar så mojnade det och blev väldigt behagligt. En mycket fin kväll. Så alla festivalbesökare hade det nog bra även om det kanske inte var någon direkt värme.
Jag gick ut en liten stund och fixade lite i en av mina rabatter. Den fanns där när vi flyttade hit. Den har hela tiden känts lite missanpassad och malplacerad. Och jag har länge tänkt att den ska avverkas. Så jag har inte brytt mig om den flera somrar nu. Den har varit helt vildvuxen full av ogräs och sett allmänt otrevlig ut. Så jag har stört mig varje gång jag har sett den. Den har varit som en trädgårds motsvarighet till en vårta på hakan.
Men nu har jag i alla fall lyckats ta modet till mig att rensa den och fixat den lite. Den är fortfarande inte vacker. Men lite mindre ful i alla fall. Det får duga till den dagen jag har en plan.
Jag vaknade klockan sju i morse. Drog så klart på morgonkaffet hos mamma. Nu är klockan snart nio och jag är så sjukt trött. Känns som att jag skulle behöva vila en stund om jag ska orka med en dag.
Jag är inne i ett skov av den här känslan igen av att det kliar i själen. Liksom skaver. Jag är rastlös inombords. Jag känner mig uttråkad. Jag blir trött och deppig av den känslan. För den är så intensiv när den kickar igång. Jag vill göra något galet. Färga håret svart, tatuera hela kroppen, tapetsera om i hela huset, ta ett sms-lån på 40.000 och bara köpa onödiga saker, supa mig full, fara på semester utan familjen.... Vad som helst bara för att känna mig levande. 🤔 Jag hatar när jag kommer in i dom här perioderna.... När livet och vardagen bara känns som en grå sörja som man trampar omkring i. Varje dag är den andra precis lik. Vakna, äta, skita & sova-repeat... Inte för att jag precis orkar något annat rent realistiskt. Men det är känslan. Liksom - är det här allt?! 🙄 Är det här vad man föds till?! Och i så fall, vad är meningen med det? Vad är vitsen? Ska man bara gå omkring så här jordsnurr efter jordsnurr... Och bara leva i den här verkligheten? Fan vad trist.
Det är ju egentligen hemskt. För jag är ju inte o-lyckligt lottad i livet. Jag har ju en fin familj, ett fint hem osv. Men ändå kan jag aldrig skaka av mig den här känslan av meningslöshet riktigt. Vad är meningen med att starta diskmaskinen? Den blir ju full med disk direkt efter igen... Ska det vara så resten av livet, bara tömma diskmaskinen för att fylla den igen?! Vad är det för vits att bädda sängen?! Man ska ju ändå gå och sova snart igen? Vad är det för vits att duscha, jag kommer ju ändå börja svettas snart igen... Osv... Ni fattar. Och den känslan har jag om allt! Även mina bästa dagar. Den där känslan när man betat igenom tvättberget och ser botten i tvättkorgen är ju fantastiskt skön. Men den varar ju typ 3 sekunder. Det är så lite utdelning med tanke på hur hårt man sliter. Det är samma känsla med allt. Och jag förstår själv hur jävla negativt och gnälligt det låter och jag vet i teorin att man kan ändra sitt tankemönster om man bara jobbar tillräckligt hårt med positiva tankar. Och tro mig, under mina bättre perioder försöker jag verkligen. Jag försöker verkligen intala mig själv att tänka på allt det fina jag har. Vara tacksam. Det finns dom som har det svårt och sämre än mig. Jag försöker verkligen bita ihop och se det från den ljusa sidan. - kom igen Jenny! Hoppa in i duschen. You can do it! Det kommer kännas jätte skönt efteråt! 😇
Men sen har jag den där lilla svarta djävulen som bor i bröstkorgen någonstans i det bottenlösa hålet som ropar - ah, eller hur! I 3 minuter kanske det känns skönt, dessutom är det asjobbigt, du blir blöt och så måste du fixa håret efteråt, sen kommer du ändå lukta skit och känna dig lika äcklig om någon timme... Lika bra att skita i det bara... 👿
Det är det som är det luriga. Jag kan tänka positivt. Rent teoretiskt. Men känslan, den där negativa bitter-fitta känslan den kommer jag fan inte ifrån. Bra dagar kan jag trotsa den, försöka ignorera och filtrera bort den. Typ som man gör när barnen tjafsar och kivas mrf varandra hela dagarna. Bara för att man inte ska bli fullkomligt galen så får man liksom ett filter som bara släpper igenom vissa ljud. Som om någon gör illa sig och dylikt. Ofta funkar det. Annars skulle man aldrig överleva småbarnsåren. Men dagar då man har nedsatt toleransnivå. Tex huvudvärk. Då funkar ju inte det där filter alls. Minsta lilla ljud skär som en kniv i hjärnan och man får en kortslutning i hjärnan av en endaste lilla antydan till att det är ett syskonbråk på gång.
Typ samma lika är det inuti mig. I kriget mot tanke och känsla. I mina svaga stunder hjälper det inte ett smack att jag "vet" att mitt liv är bra. För i mina svaga stunder känns det inte så. I mina sämsta stunder känns det som att jag är fängslad i ett av världens tuffaste fängelser, nämligen min egen kropp. För ett fruktansvärt brott som inte går att sona & det värsta straffet som gick att finna var att döma mig till ett evigt lidande för att jag skulle vara tvungen att stå ut mig själv tills döden skiljde mig åt. 🙄 Tur att jag har bättre perioder. Då känns det inte lika hemskt. Inte lika intensivt och ibland känns det till och med bra... Ibland trivs jag helt okej med mitt liv. Till och med trots att jag är instängd i mig.
Men när det inte är en bra period och när det känns som sämst är ju en dag i helvetet (alltså inuti mig) som en vecka och en riktig vecka är en hel evighet.
Ibland är jag ju väldigt deprimerad. Och det är så klart vidrigt. Men, det är ändå nästan lättare att vara så där låg och dyster och allmänt nere. Det finns en överlevnadsstrategi då. Man kan gå in i ett slags apatiskt tillstånd då. Man liksom domnar av lite. Även om det känns som man är död inombords. Men det kan i alla fall bli som en grå gröt. En dimma. Det är svårare (i alla fall för mig) när det känns som att den här fängslade själen vill bryta sig ut. När den vill göra en revolt och bara vill kunna skrika freedoom! Well.... This too shall pass. Och jag har det ju bra egentligen. Jag skulle ju ändå inte på riktigt vilja byta det jag har mot något annat i hela världen. Egentligen inte. När allt kommer omkring. Men fick jag välja bort att vara satt på jorden inuti mig hade jag lätt valt det... Men det alternativet finns ju inte. Så det är bara att kriga sig igenom sina sämsta perioder. Och försöka ta vara på dom bästa.
Stå ut med den kliande själen. Kryssa av varje dag när den lider mot sitt slut, ta en dag i taget. Försöka överrösta den där djävulen som försöker sätta klorna i en och slita ner en under ytan.
Stay afloat. Live to fight another Day. Men gudarna ska veta att det är en stor skillnad på att verkligen leva eller bara överleva.
För det finns ingen medicin i världen som kan bota en från sig själv. Inte heller kan man få semester.
Men idag skiner solen. Och jag ska motstå frestelsen att agera på känslan av att göra något drastiskt. Jag kanske rent ska vara en jävla rebell och bara trotsa som fan... Typ - Fuck you din lilla djävul i själen, jag tänker ta en dusch... 🖕🏼🤟🏻 Försök stoppa mig om du kan!!!
Over och ut