jacessans.blogg.se

Fredagen flöt på rätt bra, men det blev en dag som gjorde mig slut fort så jag gjorde en tidig kväll och tänkte att det skulle göra mig gott med en god nattssömn. Men i stället för att få sova en massa goa ostörda timmar och vila ut så vaknade jag vid halv tre av en kombination av mardrömmar och kissnödighet. Så efter några om och men masade jag mig ner på toan. Då var det kört. Jag var pigg som en mört. Jag började se lite TV. Jonas kom hem efter att ha skjutsat en partyprisse hem från storstaden. Han övertalade mig att försöka somna om. Så jag gick upp och lade mig i sängen igen och där har jag nu legat i en dryg timme och vridit och vänt. Hittar ingen ställning som känns bra, sängen som jag älskar är helt plötsligt för hård, för knölig, för varm, kudden för platt, det är för trångt. Kan inte ligga på rygg, inte på mage, inte på sida. Känns som att det skakar i hela sovrummet varje gång jag rör mig, något av barnen suckar. Jag funderar, jag får inte tänka på för djupa saker, då kan jag inte somna. Jag ska försöka tänka på nåt trevligt. -Ja! jag försöker tänka på sommaren. Sommaren är ju vacker, och då är man mest glad. I sommar kanske man kan lägga ner lite tid på trädgården. Jag börjar fundera hur jag vill att våran trädgård ska se ut. Jag föreställer mig hur drömmen om altanen/soldäcket som jag vill bygga på norra sidan av gården. Som ska skärma av vår gård från de som sitter och solar vid hyreshusen. Så bekvämt med en vägg där vi kan känna att vi kan sitta och sola utan att någon ser oss. Barnen kan bada nakna utan att det känns som att någon kan glo. Jag föreställer mig hur bekvämt det skulle vara med att ha en stor trall/ altan där solstolarna kan stå rakt och fint utan att man ska behöva balansera dom på en gropig gräsmatta. Man kanske kan ha ett utomhus matbord och en gasolgrill där också. Och kanske en massa luktärt och blomma för dagen som får kringla sig upp efter väggarna. 

Vi kanske skulle kunna gräva bort vår "provisoriska kompost" få bort alla brännässlor och all sten. Göra om det hörnet där bakom garaget till en eldstad med grillring och bänkar. Det enda hörnet på vår tomt som ibland får en gnutta aftonsol. Man skulle kunna lägga markduk och göra en fyrkant med grus och sätta en grillring i mitten och bygga bänk mot garageväggen. Så mysigt. 

Sen gräva upp kantstenarna vid gräsmattan. Gräva bort grus och lägga gräsmatta ända fram till vår nya bro. Och göra någon vacker rabatt längs långsidan på alatanen. 

Sen kom det. Garage nedfarten. VI MÅSTE BYGGA STAKET! Jag börjar se hur Milla kommer springades och faller ned för kanten och rakt ner i metallplattorna som utgör golvet utanför källargarageporten. 
Det är ju stup på bägge sidor. Vi måste bygga staket genast! Direkt det börjar töa, jag har ingen aning om hur man bygger skyddsräcken runt ett stup. Hon kommer hinna falla och slå ihjäl sig innan staketen är klara. hon får helt enkelt inte gå ut alls i sommar. För att inte tänka på alla brännässlor som växer som en häck där ödetomten möter våran. Hon kommer att falla ner där. I havet av brännässlor. 

Så ni förstår. Pulsen är hög. Ångesten är djup. Paniken! Den förbannade paniken. Å så är det igång på riktigt. Alla farorna som lockar där ute och bara vill ha ihjäl alla mina barn. Jag kan inte andas. Jag ger upp. Jag går ner och skiter i att sova. Milla vaknar ändå snart. Jag kommer ner på mellanvåningen. Grinden till källaren har jag glömt stänga. Vilken jävla tur att jag inte kunde somna om. Tänk om jag hade missat det i morgon bitti annars? 

 

Jag drömde en mardröm. Att jag jobbade. Jag hade en brukare som inte ens finns i verkligheten. Bara i en återkommande dröm. Jag är helt usel på mitt jobb. Jag bryr mig inte om henne, jag är inte snäll. Jag ger henne fel mediciner och glömmer bort henne flera gånger. Jag får jätte dåligt samvete och ångest, men jag kan inte göra rätt ändå.

 

Jag drömmer mardrömmar om att jag föder ett yttepyttelitet barn. En bebis som är ca 15 cm lång och så skör. Jag älskar mitt lilla barn. Jag tar hand om det så gott jag kan, men sen börjar jag tappa bort det och glömma det här och där. Jag drömmer att jag letar i panik efter mitt älskade lilla barn. Men jag kan inte komma ihåg vart jag senast såg det. Helt plötsligt är det inte min 15 centimeters bebis som är borta utan det är Celia i äldre tonåren jag söker efter. Hon är försvunnen. Helt borta! Jag skriker jag gråter...men jag kan inte hitta någonstans. Trots att jag letar efter min tonårsdotter i alla skåp och lådor som finns. Sökandet tar inte slut förrän någon väcker mig.

 

Jag köper hus. Ett gammalt kråkslott, i sämre skick än vårt var i när vi köpte det, huset är fortfarande möblerat. Jag går omkring och tittar på alla saker som finns. Som en upptäcksfärd för att se vad jag kan behålla. Jag drömmer om hur jag ska renovera. När jag öppnar en dörr så hittar jag typ en hel våning med en massa rum som jag inte sett att de fanns innan jag köpte huset. Även dessa tillhör alltså mig, de är slitna, nedgångna, fulla med en massa spännande saker som någon lämnat efter sig. Jag funderar på hur jag ska renovera. Vilket barn som ska få vilket rum. Huset bara växer ju fler dörrar jag öppnar. Det tar aldrig slut. Efter ett tag hittar jag inte ens längre ut ur mitt eget hus. Jag vet inte vilken dörr jag kom ifrån, och för varje dörr jag öppnar kommer jag till ett nytt rum som leder till en massa andra rum, trappor ner, trappor upp. Det är smutsigt och stökigt, möbler och prylar överallt. Jag börjar få panik, jag har tagit mig vatten över huvudet, det kommer att bli alldeles för dyrt och för mycket jobb att renovera och fixa detta hus. Hur ska jag ens kunna städa rent?! I vilken ände ska jag börja. 

 

Ja, det är sånt här jag drömmer 6 nätter av 7. inte undra på att man alrig vaknar pigg och utvilad.

Så här har det varit sedan i december då min svacka började på riktigt. Då började det om drömmar om julaftonen. Hur jag springer och handlar julklappar, massor med julklappar. Barnen kommer bli så glad. De sitter sedan uppradade framför granen. Jag har ett helt berg med julklappar i källaren. Jag ska springa ner och hämta dom, men de ligger inte där jag lämna dom. Jag letar i hela källaren, en källare som påminner om ett ställe där jag jobbat en gång, på en gammal övergiven fabrik. Det är en mörk, läskig dyster källare med massa långa korridorer och omklädningrum. Jag kan inte hitta julklapparna. Och har hamnat vilse i källaren. 

Så började det....julklappsdrömmen försvann så klart när julen var över. Men en massa andra såna här mysiga drömmar har jag varje natt. Inte ens när jag sover slipper jag panikångest och oro. Inte ens då kan jag slappna av från mina rädslor. Inte ens då får jag slippa mig själv och min helt skruvade hjärna. Inte konstigt att jag är deprimerad och utbränd. 

 

Over and out!