Min blogg är som en dagbok fast för alla att läsa. Om min vardag, mina tankar och funderingar. Min blogg kan innehålla både långtråkig uppdateringar om min vardag, eller tankar och funderingar.
Jag skriver ofta med ironi och sarkasm och med glimten i ögat. Min vardag innefattar så klart min familj. Mina 3 barn, min hund och mina 3 katter. Vårt hus och hem. Både i gott och ont. Inga polerade fasader, inget smink, inget mode och inga bilder på festmåltider och krogbesök. Welcome to walk a mile in my shoes. <3
Senaste dagarna har vi ju levt i en magsjuke-karantän.
Jag HATAR magsjuka! Tack och lov så är det bara småttingarna som har drabbats, än så länge *peppar peppar* nu har vi snart passerat det där magiska 48 timmars strecket från sista symptomet på magsjuka.
Det är så drygt med magsjuka att man måste ha så lång tid hemma efter själva sjukdomen för barnen är ju alldeles för pigga och blir så uttråkade. och man kan ju inte fara någonstans eller umgås med någon heller.
Jag har i alla fall så smått börjat på projekt pimpa-badrummet. Lite färg och fix. Men det går inte precis undan.Jag måste ju bara konstatera att man är inte alls samma människa som för några år sen. Om jag kom på ett projekt för låt oss säga 9 år sedan så gick jag i gång på alla cylindrar och kunde hålla på non-stop till det var klart. Jisses....så är det INTE nu. Fasen, jag måste ju ta en paus innan jag ens börjat bara för att samla mig mentalt. Sen går jag in på toan och pillar med någon sak, sen måste jag ta en paus igen. Och det är precis det jag gör nu med. Pausar innan jag ens har börjat. Eller jag har flyttat ut kattlådorna i hallen....paus på det.
Ja, men det får väl ta den tiden som det tar. Det brinner ju inte i knutarna. Vi har ju 2 badrum. Och det är ju roligt på sätt och vis att ha ett litet projekt. Även om det mest är jobbigt, men det ska bli så kul när det är klart. Jag älskar att göra saker där man ser stor skillnad. Och när man målar blir det ju det. Jag önskar bara att jag kunde bli den där pigga duracell Jenny som jag kunde vara förr. Hon som var snabb och flitig som en illler. Som inte behövde sova. Som inte kände att det gjorde ont förrän allt var klart. Det var tider det. Nu är allt bara jobbigt...till och med allt det som är roligt är jobbigt. Bara att tänka på det man ska göra är jobbigt och varje gång jag bestämmer mig för att göra någonting, oavsett vad så ångrar jag mig strax efter att jag har börjat. När det är för sent att ändra sig. Varje gång står jag där och glor och tänker -vem fan ska nu slutföra det här?! För själv ids jag då inte!
well...bara att bita i det sura äpplet. Om jag gör en liten grej så är jag ju ett litet steg närmare färdigt. Och eftersom att vi ändå är isolerade i magsjukekarantänen så har jag ju en del tid att döda.... Over and out