Hej hopp

Long time, no see. Jag är kass på uppdateringar. Det händer ju inte riktigt så galet mycket i mitt liv just nu. Vardagen liksom bara rullar på. Ibland har jag lite bättre dagar och får lite gjort. Andra dagar är jag bara konstant slut, frustrerad och nere. Då finns det ju inte mycket att berätta. 

Livet kretsar kring barnen och husdjuren & alla måsten som man inte orkar eller har någon lust med.

Det är dock roligt med vår lilla nya familjemedlem och så himla skönt att det har gått så himla bra för henne och de andra att acceptera varandra och vänja sig. 

Celia har en bättre period. Milton har verkat må bättre senaste 2 veckorna.

Jag har ju tyvärr tagit några rejäla steg bakåt i mitt mående. Var till min läkare förra veckan och han säger att det är ett depressivt djupt fall på grund av min bipolära sjukdom. Han rekommenderar att jag ska göra en ECT behandling. För att snabbt klippa av den dåliga spiralen. Det känns dock både skrämmande och stressande då logistiken i familjepusslet blir svårt att rodda ihop det med logistiken. Jonas jobbar förmiddag och jag måste i så fall ordna om med barnomsorgen.  Dessutom måste jag vara där så tidigt på morgonen. Behandlingen börjar 07.00. Jag får inte köra bil själv så jag måste ha sjuktransport, det kostar 100 kronor per resa tur och retur. Det blir 600 på en vecka. Dessutom måste man alltså läggas i narkos 3 gånger minst. Osv. Egentligen är det ju knäppt att man funderar på att strunta i det bara för att det blir knepigt. Hade det varit tex cancer och man behövde cellgiftsbehandling så hade det ju varit klart som korvspad att man hade gjort det. Men då sjukdomen bara sitter i huvudet så tänker man att "det kanske bara är att bita ihop" men det är ju på en dyr bekostnad. Man insjuknar mer, det går ut över förhållanden med alla i ens närhet och det leder till en massa tankar och känslor som gör vidrigt ont och gör livet till ett helvete. Ändå tvekar jag. 

Är det inte märkligt så säg. Å andra sidan vill jag inget annat än ta mig framåt och komma ut i ett jobb och ett sammanhang. Men ibland känns det så sjukt avlägset. Hopplöst och värdelöst. Det värsta med att göra framsteg i ett mående är besvikelsen när man blir sämre igen. Det är så frustrerande.

Nu blev det gnäll igen. Men sånt är livet just nu.
Det är det jag har att berätta om mig just nu 
 

Kommentera här: